1952 fick vi äntligen hyra klubblokal på Kulladals Fritidsgård. Den positiva trenden höll i sig och dagen före nyårsafton meddelade direktör Assar Jonson på Idrottsstyrelsen, att byggnadstillstånd för omklädnadsrum på Kulldals Ip erhållits, efter sex års väntan. Hur uppskattad denna ”nyårsgåva” var, kan förmodligen endast de förstå, som trötta och svettiga efter spelad match, ibland i regn eller snö, fått gå de ca 400 meterna till de tidigare omklädnads rummen, som inte ens hade varmvatten.
A-laget var fortfarande en källa till glädje, trots att vi förlorade seriefinalen mot Allians med 1 - 2. I denna match höjde vi vårt publikrekord från 291 till 481 personer. Laget gick dessutom till MM-final, vilken dock förlorades. Till årets bäste MM-spelare utsågs Börje Glans hos oss.
Efter en seger mot Ystad tilldelades vi den s k ”Heimerbollen” och i pressen kunde vi med förtjusning läsa följande recensioner. ”Den fotboll kulladalarna visade i andra halvlek var bland det bästa men kan begära i småklubbsammanhang. Småklubbspubliken i Malmö har de senaste åren inte blivit bortskämda med något spel i den högre skolan, då spelstandarden dalat betydligt. Ett av undantagen har varit Kulladal, som de senaste åren bl a figurerat i MM-finalerna”.
”Undantags-laget” finns avfotograferat på nästa sida.
Även detta år hemförde vi serieseger och det var P14 I.
1953 hade föreningen varit verksam i 15 år. För att finansiera jubileumsfirandet startades ett häfteslotteri med 3.000 lotter, vilket slutsåldes på mindre än en månad. Första priset var en Pellegrinomoped. Reklam för lotteriet fick vi såväl i Skånska Dagbladet, som av Hindmar Sport vid Triangeln, där ett skyltfönster uppläts för utställning av lotterivinsterna samt foto av våra framgångsrika lag och de priser de erövrat.
Seriesegern detta år hemfördes av P16 I.
A-laget blev tvåa i sin serie, men genom att det gjordes en serieomläggning flyttades vi upp en serie. I en recettmatch för Stig Isgrens övergång mötte vi IFK Malmö och förlorade med 0 - 5, sedan Stig inlett med att göra både 1 - 0 och 2-0. I denna match debuterade HIF-aren Henry Christensson för IFK så Kulladals Ip var ”smockfull” av publik.
1954 deltog vi för första gången i en inomhusturnering i fotboll. Denna arrangerades av Brandkårens IF och spelades under vintermånaderna i deras gymnastiksal vid Drottninggatan i Malmö. I en recettmatch för Stig Isgren mötte vi IFK Malmö och förlorade med 0 - 5, sedan Stig gjort båda de två första målen. Kulladals Ip var absolut ”smockfullt” av publik.
Av ekonomiska skäl blev även vi nödsakade att börja sälja skink - & gåslotterier.Vi fick ny tränare och det var Sven Lilja som tillträdde.
För första gången ramlade A-laget ur en serie, men då vi på hösten började i lägre serien var vi fast beslutna att åter gå upp och seriestarten var lovande. I pressen fick vi följande erkännande, ”Kulladal har de senaste åren tillhört Malmös mest färgstarka klubbar, men när Stig Isgren, Börje Glans och Lars-E Persson ville pröva sina vingar i ett större sammanhang, blev det för mycket för den framgångsrika föreningen. Att organisera om spelarmaterialet brukar ta tid, men Kulladal har i höst visat, att en snabb konsolidering kan åstadkommas även inom en småklubb”.
Juniorlaget vann sin serie med det manskap som finns på fotot på omståendesida. I landskapslaget i fotboll, som uttogs bland Skånes skolor, var vi representerade av Ingvar Svahn.
St fr v: Torsten Hansson, Carl-E Nyberg, Ingvar Lindkvist, Bert Pettersson, Göran Eriksson, Ingvar Svahn, Ingvar Johansson, Thore Olofsson.
Si fr v: Sune Sångberg, Lars Bengtsson, Lars Ericsson, Åke Larsson och Jan Christoffersson.
1955 fick vi möjlighet ordna aktivitetsgrupper för vilka bidrag erhölls från såväl stat som kommun, en inkomstkälla som fortfarande är nödvändig.
Träningsmatcherna började medan snön ännu låg i drivor. I första matchen mötte vi MFF och förlorade med 0 - 7. Kanske var det detta som var anledningen till beslutet att vår träning en kväll per vecka skulle vara med fotbollskor och i övrigt med gymnastikskor.
A-laget hemförde sin serie och juniorlaget gick till finalomgången i JDM, men där blev Malmö FF för svåra, trots att vår målvakt Torsten Hansson spelade så bra att han uttogs i det s k skollandskapslaget.
Framgångar rönte vi även bland ungdomslagen och P16 I vann sin serie.
1956 inbjöd vi tidigare medlemmar till ett samkväm, för att informera om föreningens verksamhet och hoppades de skulle återinträda som ledare.
Tyvärr gav vår ”försåtliga” inbjudan inget napp, då föreningens ”faddrar” tyvärr hade tappat intresset.
Helge ”Gripen” Bengtsson började sin mycket framgångsrika tränarsejour hos oss. Helge var tidigare aktiv i MFFs Guldlag.
Den stränga vintern gjorde att de tidiga träningsmatcherna på våren ofta fick ställas in och inte blev det bättre av att Idrottsstyrelsen spolade fotbollsplanerna för att allmänheten skulle få åka skridskor.
Elljus monterades på Sorgenfri Ip och på hösten fick vi träningstid där.
De stora rubrikerna stod juniorlaget för, som vann såväl sin serie som MM.
Efter segern i MM stod det i tidningen, ”det är sällan man ser juniorer visa upp så många finesser och tempot var hela tiden högt uppdrivet. Kulladal visade hur ett lagspel skall spelas”.
Trots att vi var vana vid positiva omdömen, fanns det anledning gnugga sömnen ur ögonen, när det en söndagsmorgon i en tidningsrubrik stod, ”KULLADAL SLOG IFK NORRKÖPING”. Det var juniorlaget som stod för bedriften. Laget var även i Tranås och Stockholm och spelade matcher.
En av våra duktiga juniorer Ingvar Svahn kom med i Tidningen Arbetets ”Talangelva”.
P16 I tog sin fjärde serieseger inom loppet av åtta år.
1957 lämnade en av våra trotjänare sina uppdrag, det var Nils-Birger Persson, som fått mera högtflygande planer och i fortsättningen ville ägna sig åt brevduve sporten. Han utsågs till vår förste hedersledamot.
För att bättre kunna hålla medlemmarna informerade om verksamheten startade vi en klubbtidning som fick namnet K.F.F.-AREN och som utkom med sitt första nummer i november.
På förslag av Ungdomstyrelsen beslöt föreningarna på Fritidsgården att anlägga en minigolfbana i parken. Många medlemmar ställde upp på sin fritid för att ordna denna nya fritidssysselsättning.
Skånes FFs årsmöte avhölls alltid i Helsingborg och med hänsyn till dåliga kommunikationer tvingades våra representanter att då vara borta hela dagen. Vi förelog därför, att mötena skulle förläggas till en mera centralt belägen ort. Förbundet (Bill Pettersson) meddelade dock, att ”årsmötet förlägges till den plats, där kansliet har sitt säte, vilket också varit gällande från förbundets bildande 1919”. Tydligen var vi före ”vår” tid, för senare har mötena förlagt till andra orter än där kansliet varit förlagt.
Ett ständigt behov av inkomster via lotterier, vilka måste varieras, gjorde att vi nu började sälja tombolalotter från fasta platser. Den bästa försäljningsplatsen var Möllevångstorget, där vi sålde 10.000 lotter á 50 öre under en lördag.
Under påsken stod Tyskland på programmet för A-laget, som i Lübeck mötte SV Rot-Weiss Mosling och förlorade med 3 - 7. Utlandsluften bekom dock spelarna väl, så av bara farten vanns MM. I Arbetets ”Tabellstegstävling” erhöll vi en ”Heimerboll” efter segern över Klagshamn i serien.
Tränarens pris till bästa A-lagsspelare tillföll Lars-E Persson.
1958 firade vi 20-års-jubileét vid en fest på Persborgsgården, där källarmästare Nordström serverade varmrätt, måltidsdricka, dessert, kaffe samt vickning med korv, mos och öl till ett pris av kr 10:25 per kuvert. Den gamla god tiden.
De av föreningarna iordningställda minigolfbanorna invigdes i regn och åska den 20/5.
VM-fotbollen spelades i Sverige och i samband med matcherna på Malmö Stadion, var vi engagerade i försäljningen av program och sutenörer.
Arrangören av Malmöserien för pojklag 14 - 16 år föreslog, att spelarna vid matcher skulle ha fotbollskor istället för som dittills gymnastikskor. Detta genomfördes dock först året därpå.
För att bereda de klubbar som inte fick delta i DM möjlighet till matcher även under sommaren, startade Arbetet ”Skånecupen”. Vi ansåg initiativet bra och vår sekreterare ingick i tävlingskommittén.
Småklubbarnas styrelse ville dock inte att deras medlemmar skulle få delta, då de ansåg att den var en konkurrent till MM. Vi föreslog att Malmöklubbarna skulle få delta men spela sina hemmamatcher utanför Malmö. Vårt förslag antogs med 10 röster för och 9 emot. Tre av de föreningar som röstade mot förslaget anmälde sig redan dagen efter till Skånecupen.
I nämnda cup segrade vi i första omgången mot Bjärred med 7 - 2 för att i andra omgången förlora mot Staffanstorp 1 - 5.
Ingvar Svahn gick över till Malmö FF och i en recettmatch förlorade vi med 16 -0, sedan ”vännen” Ingvar varit ofin nog att göra 7 ”strutar”.
Spelåret (höst/vår) ändrades till kalenderår, vilket fick till följd att årets seriespelades i tre säsonger. Trots detta kunde vi inte notera någon serie- eller cupseger.
1959 ansågs vi av polis, åklagare och domstolar som mer eller mindre ”kriminella”. Anledningen var att de ansåg att Långfredags-dansen för våra medlemmar, som de alltid gett oss tillstånd till, nu skulle anses som offentlig dans och alltså olaglig.
Tyvärr var såväl Tingsrätt, Hovrätt som Högsta Domstolen av samma uppfattning, varför några i styrelsen blev bötfällda. Ansökan om nåd hos Konungen var ej heller positiv för oss. Det bör noteras, att domaren i Tingsrätten hjälpte oss med överklagandet till Hovrätten, då han ansåg det orimligt, att vi skulle bli fällda, men han måste dömma så, som han uppfattade lagen.
En politisk ungdomsorganisation i Malmö fälldes för samma sak i Tingsrätten men frikändes i Hovrätten.
Förmodligen hade detta någon för oss oförklarlig förklaring, kanske var den att deras ”topp” i Stockholm engagerade sig i deras sak, medan våra ”översåtar” snarast ansåg oss ”pestsmittade” och ogudaktiga. Vår sekreterare som förde vår talan såväl i domstolarna som på Kungl. Slottet ansåg att de 110 kronorna i böter gav full valuta för den insyn och upplevelse vi fick av ”fallet”.
I en försenad jubileumsmatch mötte vi MFFs Guldlag och förlorade med 4-0 men det ekonomiska utbytet gav oss mer än väl ”plåster på såren”.
A-laget hemförde MM och gick till finalen i F-cupen, där vi dock förlorade.
I Skånecupen deltog 140 lag. Vi och Hammenhög gick till finalen, vilken skulle avgöras via ett dubbelmöte. Första matchen spelade vi borta i närmast tropisk värme. Vi segrade med 2 - l och i tidningen stod bl a, ”kulladalarna satte upp ett infernaliskt tempo och trådde en vals, som helt tycktes ta musten ur motståndarna. Hammenhögsförsvaret var virrigt medan kulladalsfordwards fann varandra ypperligt och skapade chans på chans”.
Hemmamatchen spelade vi i Arlöv och segrade med 3 - 2. Första priset var på 1000 kr och de som gav oss denna kassaförstärkning finns på bild nedan.
St fr v: Tore Jönsson, Ingvar Lindkvist, Börje Glans, Bert Jönsson, Ken Olsson, Tommy Svensson, Nils Borglin.
Si fr v: Lars E Persson, Lennart Granberg, Nils-G Paulsson, Leif Persson och Nils Nilsson.
Även efter den andra finalmatchen kunde vi glädja oss åt fin press, med bl a följande blomster. ”Åter en gång visade Kulladal sin stora fotbollskultur och ingenting lämnas åt slumpen. Bollen går från man till man och några chansningar ger man sig inte in på. Dribblingar användes endast i yttersta nödfall och några soloraider slapp man se”.
Då vi gärna velat spela finalen i Kulladal, hemställde vi till Småklubbarnas styrelse, att vi, på dag som inte konkurrerade med MM, skulle få göra detta. Styrelsen ansåg sig inte ha befogenhet att tillstyrka, varför vi tillskrev samtliga medlemsföreningar för att få besked på, om de ville ge organisationens styrelse fullmakt att godkänna vår hemställan.
Majoriteten gav styrelsen fria händer, men trots detta avslogs vår begäran och inte nog med detta. Styrelsen kunde inte ”smälta”, att vi, utan deras tillstånd, vågat fråga övriga medlemsföreningar om deras inställning. Vid höstsammanträdet genomdrev styrelsen därför ett beslut, om att vi handlat fel, trots att de inte kunde peka på något brott mot gällande stadgar.
Detta var naturligtvis helt unikt och styrkan i beslutet framgår än tydligare av att föreningar, som på vår förfrågan svarat, att de absolut tyckte att vi skulle få spela i Kulladal, nu plötsligt öga mot öga med en prestigehungrig styrelse, ansåg att vi gjort fel som frågat dem.
Den skriftliga ”domen” från organisationen borde ha räddats till eftervärlden, men vi valde att placera den, där vi ansåg att den hörde hemma, nämligen i pappers korgen.
Vår sekreterare, som även satt i Småklubbarnas styrelse, erhöll av denna anmärkning för att han, i sitt uppdrag som sekreterare hos oss, tagit emot de olika föreningarnas svar. Även den en raritet som måste räddas ur glömskan.
I serien blev vi tvåa efter Limhamn och i Limhamnstidningen stod, ”när Limhamns IF i dessa dagar hyllar Kulladal för bedriften att vinna både MM och Skånecupen samt att bli tvåa i F-cupen, är det naturligtvis först och främst därför att våra geografiska grannar gjort en beundransvärd prestation och därför att Kulladals FF alltid varit ett sympatiskt lag, men också därför att LIF kallt räknar med att den värste konkurrenten om seriesegern gjort det svårare för sig genom att genomföra två påfrestande cupturneringar under sommaruppehållet”.
1960 lyckades vi bra med försäljningen av våra tombolalotterier och när året var över hade vi sålt 50.000 lotter á 50 öre vilket gjorde gott i kassan.
Den ”lada” som låg norr om Fritidsgården mot minigolfbanorna och som användes av bordtennis- & brottarklubben samt som festlokal, var oisolerad och i mycket dåligt skick, varför Ungdomstyrelsen beslöt riva densamma. Samtidigt föreslog Idrottsstyrelsen att en idrottshall skulle byggas på Kulladals Ip.
Med hänsyn till att föreningarna som höll till på Fritidsgården ordnat gemensam servering, TV etc, ville de att den nya hallen uppfördes där ”ladan” nu låg. Tyvärr var det två kommunala förvaltningar inblandade och då båda ville vara ”boss” i sitt ”härad” gick det inte att tillmötesgå vårt förslag. Om nybyggnaden lades vid Fritidsgården skulle Ungdomstyrelsen få ansvaret och om den lades på Kulladals Ip blev det Idrottsstyrelsen. Föreningarnas, som skulle utnyttja lokalerna önskemål blev då av underordnad betydelse. Hallen byggdes på Kulladals Ip och därmed splittrades det nära samarbetet mellan Bordtennis, Brottar & Fotbolls - föreningen, men i gengäld fick vissa kommunala tjänstemän och politiker ett större ansvarsområde.
Den prischeck vi erhöll för segern i fjolårets Skånecup löstes in och användes till A-lagets resa till Tyskland, där vi mötte SV Laatzen 1894 i Hannover, med 0 - 4 som resultat.
I F-cupen avancerade vi till finalen, där motståndarna var Limhamn, som vi efter förlängning kunde besegra med 1 - 0. Efter matchen kunde man i pressen läsa, ”man måste beundra Kulladal, som spelat hela turneringen med tre reserver och som legat under med 0 - 1 i alla matcherna utom i finalen och att under sådana förhållanden komma igen visar en oerhört fin laganda och sammanhållning”.
A-lagets deltagande i MM blev besvärlig. I andra omgången mötte vi Eriksfält och vid full tid stod det 0 - 0. På grund av det tilltagande mörkret beslöt domaren att ingen förlängning kunde spelas. Efter övertalning från arrangörerna beordrade han dock förlängning och då avgjorde vi med 1 - 0.
Semifinalen mot Flagg blev en seg historia. Första mötet slutade 2 - 2 efter förlängning och samma resultat nåddes även i omspelet, vilket dock fick avbrytas på grund av mörker, då åtta minuter återstod av sista förlängningshalvleken. Dagen efter blev det nytt omspel och då vann vi med 2 - 0.
Efter endast en dags vila var det ”dax” att ställa upp i finalen mot Limhamn och där förlorade vi med 2 - 0.
Sportsligt var året ingen ”höjdare”, då vi konstaterade att vi inte på tolv år vunnit så få matcher och att vi för första gången på sjutton år släppt in fler mål än vi gjort.
1961 övertogs tränarsysslan av Helge Österling.
På grund av det ökande medlemsantalet ”växte” vi ur Kulladals Ip och begärde, att få fler planer. Detta ledde till att vi fick en sju-manna-plan och att medel äskades för ytterligare en träningsplan.
För första gången fick vi program till A-lagets hemmamatcher, då en sponsor trädde in, mindre vanligt då än nu.
Ekonomiskt var det fortfarande lotterier som höll oss under armarna och detta år sålde vi 70.000 tombolalotter á 50 öre.
Idrottsstyrelsen planerade en idrottshall på Söderkullaområdet, varför vi begärde att få träningstid däri, då vi avsåg att även börja med handboll.
Publikt var tillströmningen till A-lagets matcher dålig och endast ca 900 personer besåg hemmamatcherna under året. Anledningen var förmodligen att vi legat i samma serie i sex år och publiken hade väl tröttnat på att alltid se samma motståndare.
Glädjande nog vann A-laget sin serie.
1962 måste vi, på grund av brist på redaktörsresurser, lägga klubbtidningen på ”is”.
Den positiva utvecklingen fortsatte och vi satte upp vårt sjätte lag och hemförde tre serie- & en cupseger.
A-laget startade för första gången i DM utan större framgång. Insatsen i Försäkrings ledde till en andra inteckning i vandringspriset och Rolf Hansson hos oss utsågs till tävlingens bäste spelare.
Några statistiska ”milstolpar” passerades. Reservlag I hemförde vår 1.000:e seger, juniorlaget spelade vår 2.000:e match och Tore Jönsson gjorde vårt 5.000:de mål.
Som det sista av våra dåvarande lag hemförde reservlag I sin serie. Foto av laget på nästa sida.
En livligt uppskattad match spelades mellan detta års och 1951 års A-lag, varvid ”juniorerna” vann med 6 - 2. Då reservlag II inte kunde beredas plats i någon Malmöserie, övertog vi ansvaret för Minnesbergs reservlagsserie, där laget deltog och även blev seriesegrare med följande spelare: Bengt Bjerlander, Gert Bjerlander, Jarl Carlberg, Håkan Ekholm, Wolfgang Czenkowsky, Reinhold Hermodsson, Ingvar Johansson, Jan Jönsson, Åke Lindberg, Jan Linderoth, Bengt Nilsson, Ingvar Nilsson, Jan Nilsson och Hans Zielinski.
Även P16 I vann sin serie och besegrade dessutom i finalmatchen vinnare av parallellserien.
1963 var det åter tid med jubileumsfest och 25-års jubileét firades i Persborgs-salen. I samband med jubileét ställde en av våra supporter en penning summa till vårt förfogande. För denna uppsatte vi priser i Malmöserien div. I, II & III samt i vår egen reservlagsserie.
Den nya idrottshallen på Kulladals Ip blev färdig, men några omklädnadsrum för brottare och bordtennisspelare blev det inte, varför trängseln blev mycket stor under vår och höst, då alla idrottsutövarna skulle dela på två rum.
Ny tränare blev Knut Svanholm ansvarig under vår- och Göte Rosengren under höst säsongen.
Reservlag I hemförde åter Malmöserien div. I.
Från Svenska FF erhöll vi kr 55 i ersättning för att vi spelat match samtidigt som TV sänt en annan fotbollsmatch. Man var tydligen säker på att vi förlorade mest på ”kollisionen”.
1964 infördes spelarlicens, vari ingick en försäkring. Fotbollspelarna skulle nu från det år de fyllde 16 år ha licens för att få spela. Då P16-lagen oftast innehöll spelare i såväl 15 som 16 års åldern, innebar det att man delade laget i licensierade och icke licensierade, vilket inte var lyckat. Vi föreslog därför att även 15-åringarna skulle omfattas av licensreglerna, vilket senare blev fallet.
Reservlag I startade i MFFs reservlagsserie, medan reservlag II spelade i Malmöserien.
Juniorlag I hemförde MM med spelarna på fotot nedan. Som uppmuntran för segern fick de göra en båttur till Sassnitz. Tyvärr skedde detta en dag med storm, varför de återkom gröna i ansikten.
1965 blev det även för oss en ekonomisk nödvändighet att börja med bingospel. Denna ”fluga”, som verkligen gjort mer än en sommar, hade då härjat några år, men då vi inte hade funktionärer som kunde ägna mycken tid härtill och då vi inte av ekonomiska skäl varit tvingade, var vi sent ute.
Med början den 4/2 ordnade vi bingoafton en kväll i veckan på Kulladals Fritidsgård. Då endast medlemmar fick delta, började vi värva passiva och höjde medlemsantalet från 120 till 370. Spelkvällarna gav oss ett årsöverskott på kr 5800.
För andra gången ramlade A-laget ur en serie, medan såväl P16 I som P14 I vann sina serier.
1966 skiftade vi åter tränare och nu tog Börje Glans och Lars E Persson över.
Per Albin Hems Fritidsgård öppnades och för att få mera ändamålsenliga lokaler begärde vi att få flytta dit, vilket dock inte bifölls. Samtidigt revs ”ladan” vid Kulladals Fritidsgård.
K.F.F.-Vänner bildades den 25/10 och var avsedd som en stödförening för oss, men den upphörde efter två år.
Träningsintresset bland seniorerna hade ”svalnat”, varför vi valde att lägga ned reservlag II.
Såväl P16 I som P14 I fortsatte som pålitliga seriesegrare och fick som uppmuntran en resa till Köpenhamn och möta BK 93.
1967 hade bingoverksamheten ökat markant, varför vi hyrde större lokal vid Bennets väg. Efter att tidigare haft i medeltal ca 70 spelande per gång, ökade antalet till ca 220 och tillståndet höjdes till ca 50.000 kr per år.
Ny fotbollplan anlades på Kulladals Ip, vilket gladde oss. Tråkigare var, att vi inte, för första gången på nio år, erövrade någon serie- eller cupseger.
A-laget deltog i nystartade MM i innefotboll och Oldboyslaget i seriespel.
1968 närmare bestämt den 9/3 firade vi 30-års jubileét på Nydalaträffen och i samband härmed utsågs Stig Pålsson till vår andre hedersledamot.
Seniortruppen var på träningsläger i Arnheim, Holland i månadsskiftet apr./maj. Resan gjordes med buss och matcher spelades mot Techniche Hoge school och EK en Wil.
Reservlag I, som inte haft några större framgångar i MFFs reservlagsserie, återgick till Malmöserien och vann densamma.
Inomhusfotboll började arrangeras även för ungdomslag och vi deltog med P16 I.
1969 försökte vi engagera övriga småklubbar att gemensamt föreslå ändringar i de, enligt vår uppfattning dåliga bestämmelserna som gällde vid spelarövergång mellan föreningarna.
Per Å Nilsson tillträdde som tränare, men på grund av sitt arbete måste han sluta efter våromgången, varpå Lars E Persson övertog.
Utbyggnaden av Kulladals Ip fortsatte och nu blev ny omklädnadsbarack klar och samtidigt anlades en sju-manna-plan. Dessutom beslöts installera elljus vid grusplanen.
P14 II vann MFFs pojkserie.
1970 bildades K.F.F.-Veteranerna en sammanslutning där våra äldre medlemmar alltjämt träffas till olika aktiviteter.
En tråkig incident inträffade i samband med A-lagets seriematch mot Balkan, vilken troligen fick avgörande betydelse för utgången av serien. Vår lagledare hade glömt spelarförteckningen i omklädnadsrummet och bad därför domaren vänta med avspark de sekunder det skulle ta att hämta papperet. Domaren, som var från Malmö, menade att det kunde vara till halvlek, då han väl kände samtliga spelare som fanns omklädda på planen. För ordningens skull hämtade lagledaren förteckningen och överlämnade densamma vid första avbrottet i spelet. Vi vann matchen med 2 - 1 och ledde därmed serien en poäng före Ymor, då två matcher återstod. Efter matchen lämnade Balkan, som varesig kunde vinna eller ramla ur serien, protest mot att domaren inte fått laguppställningen före avspark. Även om ett formellt fel begåtts, hade detta ingen som helst betydelse för matchutgången, varför vi var naiva nog anta att sunt förnuft skulle få råda, då protesten behandlades.
Balkans lagledare förklarade i en tidningsintervju att ”vi ville inte åt Kulladal utan domaren, eftersom han alltid är emot oss. Kulladal kunde få vinna, men domaren skulle bort, han har gjort fel. Förresten finns det bara ett fåtal bra domare, de flesta är mestadels förbannade på oss”. En ”otrolig” förklaring.
Skånes FF beslöt bifalla protesten och beordrade omspel. Deras sekreterare uttalade dessutom ganska grötmyndigt”, att ” protesten måste bifallas och några förmildrande omständigheter kan inte accepteras”.
Omspelsmatchen slutade 1 - 1 sedan Balkan kvitterat på straff. Den 21/11 beslöt Skånes FFs styrelse att resultatet i omspelsmatchen skulle gälla, ett beslut som vi överklagade till Svenska FF.
Reservlag I ramlade ur sin serie, medan P14 I vann sin serie. Dessutom anmälde vi lag även till P10-serierna.
