Kulladals FF

Å T E R B L I C K

  FOTBOLLEN , denna världens roligaste leksak, som är upphovet till ex fotbollspelandet, föddes tydligen i det ”fördolda”, för det finns inga klara belägg för när fotbollspelet utövades första gången. Skildringar från Kina visar dock att man där spelade fotboll med en hårfylld boll för ca 2.300 år sedan. Målet bestod då av två fem meter höga bambustänger med ett nät emellan. Till Europa kom fotbollspelet på 1300-talet. I Italien bestämdes då planens storlek till ”en kraftig mans stenkast långt och hälften så brett”. Målställning fanns inte, utan det lag som fick bollen över motståndarnas kortlinje fick poäng/mål. I Frankrike utfärdade kung Filip den Långe år 1319 förbud mot fotbollspel och detsamma gjorde kung Edward III i England 1349.

I Sverige började fotboll spelas kring 1860, men i ordnade former först 1880. I mellersta Sverige var det främst invandrande arbetare som fick fart på fotbollsspelandet, medan det i Skåne och på Västkusten var danska lag som väckte intresset. Malmö Velocipedklubb, som bildades 1890, översatte och utgav de engelska fotbollsreglerna på svenska. Den första internationella matchen med ett svenskt lag spelades 1890 då Halmstad BK mötte AB från Köpenhamn. Den första kända matchen mellan två svenska lag spelades 1892, när Örgryte mötte L.S. ( Lyckans Soldater ).

I ”kommunen” ( Kulladal ) gavs möjlighet till fotbollspel inom IK Stjärnan 1930, Kulladals IF 1931, Kulladals BK 1930 - 1939, Kulladals IK 1934 - 1935, Kulladals GIF 1936 - 1940, Kulladals FF 1938 - och Eriksfälts FF 1948 - .

1938 är ett årtal som de flesta svenskar förmodligen minns främst för att tvåveckors semestern infördes, Folktandvården inrättades, Sverige gick till semiefinal i fotbolls-VM i Frankrike, den första tecknade långfilmen ”Snövit” hade Sverige-premiär, skådespelerskan Claudia Cardinale och partiledaren för KDS Alf Svensson föddes. För rättrogna ”kommunare” förbleknar dock nämnda händelser i skenet av det möte som den 24 april avhölls i Kulladal, närmare bestämt i Mangelfabrikens berså. Denna låg ungefär där Joelsgatan idag finns d v s mittemot nuvarande P A Hanssons väg 76 ( då Lindeborgsvägen ). I detta möte deltog Bertil Ekwall, Robert Jeppsson, Stig Johansson, Sven Kronström, Sven Larsson, Sixten Moberg, Knut Nilsson, Lars-E Nilsson, Börje Norsell, Bertil Olsson, Arne Persson. Folke Persson, Lennart Persson, Per Persson och Stig Svensson. Vid mötet antogs det historiska beslutet att bilda KULLADALS FOTBOLLSFÖRENING. Flertalet av mötesdeltagarna tillhörde vid denna tid Kulladals GIF, men då de ofta inte fann ”nåd” vid laguttagningen, skaffade de egen boll för att oftare kunna ägna sig åt sin hobby. När bollen så småningom blev utsliten och ingen hade råd att skaffa en ny, väcktes tanken på att bilda egen fotbollförening och via medlemsavgiften få resurser att inköpa ny fotboll. Då tanke och handling ofta är ett hos riktiga ”kommunare”, var vägen till beslut kort.

I den första styrelsen, som bl a skulle dra upp riktlinjer för verksamheten, skriva stadgar etc. ingick 1948 Lars-E Nilsson sekr., Bertil Ekwall ordf.,Börje Norsell kassör., Stig Persson v. ordf. och Stig Johansson v. sekr.

Det första styrelsemötet avhölls den 15/5. Då man ville starta lite försiktigt beslöts, att medlemsantalet skulle maximeras till 25 st. Tanken var förmodligen att det inte skulle vara så många som konkurrerade om platserna i lagen. Medlemsavgiften fastställdes till 25 öre per vecka, vilket den 1/7 ändrades till 50 öre per månad. Det kan noteras att kassören ansåg avgiften för hög, men medlemmarna ville inte sänka densamma. Den som inte erlagt avgiften senast den 7 i varje månad fick inte deltaga i vare sig träning eller tävling. Ekonomin var naturligtvis ansträngd och för att råda bot härpå startades det första lotteriet, där en kamera värd 10 kr. utgjorde vinsten. Lotteriet gav ett överskott på kr 25:81. Årsomsättningen uppgick till kr 600 med en vinst på 21:87. Med hänsyn till den ekonomiska ställningen blev det ingående diskussioner före varje inköp bl a av en anteckningsbok á 50 öre till lemonadförsäljaren, som dock erhöll felräkningspengar med kr 1 per månad. Däremot förkastades förslaget om inköp av kassabok, målvaktsutrustning, pump och snörnål, vilket fick anstå till ett kommande år.

Inför seriestarten inköptes en fotboll för kr 20 samt ett set tröjor och byxor, vilka skulle användas av såväl A- som reservlag. Uttagningskommittén valdes på endast två månader i taget, för att förhindra att de tog ut enbart sig själva.

Det första medlemsmötet avhölls den 9/10 och då hade ”kammen” vuxit så att man dristade sig att upphäva styrelsens beslut om maximerat medlemsantal.

Vår första klubblokal var i Rantzows Café vid Missionsvägen ( nuv. Velanderg.90 ) i Kulladal. Här fick vi disponera ett rum samt verandan mot en hyra av kr 20 pr månad. I verandan placerades ett bordtennisbord som inköpts för kr 30 och bollar sålde cafévärdinnan utan egen förtjänst.

Klubbmästerskap i bordtennis arrangerades, där startavgiften var 50 öre + 10 öre per match. Priser inköptes för tillsammans kr 6:50 och prislistan fick följande utseende: 1) Stig Persson, 2) Sven Larsson, 3) Stig Svensson.

Fotbollsträningen bedrevs, så gott det nu gick, på en äng vid Jöns Risbergsgatan bakom nuvarande Eriksfälts Kyrka. För att trots de besvärliga träningsmöjligheterna stimulera intresset uppsattes ett pris till årets bäste spelare och detta tillföll Stig Persson.

Under det första året förekom såväl nationellt som internationellt matchutbyte, då vi mötte lag från såväl Svedala som Köpenhamn. Av 5 spelade matcher slutade 1 oavgjord och 4 förlorades. Sanningen i talesättet ”all vår början bliver svår” framstod i alla sin tydlighet, men skam den som ger sig.

Vårt första lag finns på bilden på nästa sida. Utöver de som finns med där spelade under året även Sven Larsson och Sixten Moberg i laget.

I bakre raden fr v: Per Persson Stig Svensson, Bertil Ekwall, Börje Brink och Folke Persson.
I mitten fr v: Bertil Eneberg, Lars-E Nilsson, Robert Jeppsson
I främre raden fr v: Stig Johansson, Lennart Persson (2) och Stig Persson.

Föreningens tävlingsdress bestämdes till blå tröja med vita manschetter och krage, vita byxor och blåvita strumpor.

Året fick en dramatisk start, vilket framgår av protokoll från möte den 8 januari där det i §19 står, ”på programpunkten diverse framlades en ganska pikant fråga. Jag nämner inget namn, men inom klubben har en medlem burit sig ganska drumligt åt. Han har nämligen under den korta tid vi haft kubblokalen lyckats fördärva ett ping-pong-racket”. Klubben begärde ersättning och svaranden lovade betala inom en månad. Tyvärr hölls inte löftet, varför vederbörande uteslöts med röstsiffrorna 10 mot 4. Ytterligare en medlem föreslogs bli utesluten och detta för sin politiska åsikt. Här slutade det dock med en varning och förbud mot politisk diskussion på klubblokalen. Då medlemmarna var mycket unga, uppstod en del stridigheter och ledarna hade vissa svårigheter att hålla ”ordning i leden”. Trots motsättningarna ville man inte upplösa föreningen, utan istället tillkallades Kulladals GIFs ordförande som medlare. Detta slutade med att de ”uppnosiga” fick en varning, varefter lugnet återställdes. Kanske gjorde den samtidigt inköpta ordförandeklubban sitt till för att påkalla uppmärksamheten.

Ekonomin var ett ständigt problem trots ofta återkommande s k ”Amerikanska” lotterier och de ”tiggarlistor” som ständigt fanns på klubblokalen. I ett försök att förbättra likviditeten ordnades offentlig dans på Folkets Hus i Kulladal (nuv. KFF- KFFGården). Tyvärr blev överskottet härav endast 5 öre, så det blev att fortsätta att förlita sig på startavgifterna till de allt oftare återkommande bordtennistävlingarna . Detta år fick vi möjlighet att delta i Malmöserien div. I, vilket ledde till att vi inköpte vår andra fotboll. I serien slutade vi på fjärde plats efter 1 vunnen, 1 oavgjord och 3 förlorade matcher. Träningen var förlagd till det avlägset liggande Limhamnsfältet två kvällar per vecka och som tränare fungerade Allan Arildsson. Någon ersättning härför utgick inte, istället utsågs Allan till hedersledamot, en utnämning som senare återtogs.

För att förbättra snabbheten deltog vi i en stafettävling i Småklubbarnas regi över 100 x 200 x 200 x 100 meter, där vi slutade näst sist i vårt heat på tiden 1,21 minuter.

1940 den 14 januari tillträdde vi ny klubblokal, vilken låg vid Slöjdgatan 4. Inredningen av lokalen skötte vi själva och meningen var att hyran skulle finansieras genom intäkter från kaffeserveringen. Detta var under andra världskriget och då det var ransonering fick vi ingen kaffetilldelning och därmed försvann möjligheterna att klara hyran, varför vi lämnade lokalen redan i april.

Trots att vi hade lokalen så kort tid, var det en medlem som hann slå sönder en fönsterruta, vilket ledde till att han hotades med uteslutning, en bestraffning som då tydligen låg nära till hands. Dessutom drabbades vi av ett inbrott varvid kr 39 kronor ur den redan magra kassan försvann.

I ett försök bland många att förbättra ekonomin föreslogs en höjning av medlemsavgiften till kr 1 per månad, men då flertalet medlemmar låg i militär beredskapstjänst och då var befriade från avgiften, löste det inte problemet.

Påskfesten som vi ordnade i Moriska Paviljongen blev däremot succé. 583 personer löste entré och överskottet uppgick till då fantastiska kr 562:50.

Trots kassaförstärkningen fanns inte möjlighet att ordna försäkring för spelarna. Vid långvariga skador fick istället insamling ordnas bland de ”friska”.

För de spelare, som uttagits att delta i vår bortamatch mot Östra Torp, kunde vi däremot betala halva reskostnaden. I vanliga fall fick spelarna själva betala sina resor till bortamatcherna, varför vi mestadels cyklade till matcher i t ex Vellinge och Skabersjö.

För att ordna förströelse även utanför tränings- & tävlingsplanerna, arrangerade vi cykelutfärd till Törringelund och nedan finns ledarna för denna aktivitet.

Under vintern bedrevs inomhusträning på Fosie Västra Skola (nuv. Kulladalsskolan) med Ivar Lundstedt som tränare. På sommaren tränade vi på Heleneholms Ip.

I Malmö-Mästerskapet deltog vi för första gången och förlorade i första matchen med l - 2 mot Kvarnby. Ekonomiskt gav detta oss en utdelning på kr 39:49.

BK Chester begärde och fick gå upp i vår förening, vilket ökade spelarantalet så att vi även kunde anmäla lag i ”Vänskapsturneringen i fotboll för reservlag”.

Vid sammanslagningen övertog vi deras matchutrustning för kr 50 och samtidigt bestämdes att tröjorna skulle numreras. Detta för att spelarna av hygieniska skulle få samma tröja i varje match. Någon tvättning mellan matcherna var inte att tänka på, då detta kostade kr 13 per gång.

1941 ansågs ekonomin så pass god, att materialförvaltarna i arvode erhöll fri medlemsavgift. Medlemmarna var lite ”tröga” när det gällde att erlägga avgiften, varför kassören försökte kräva in den. Härför erhöll han dock en reprimand av styrelsen, då han ansågs ha gått för bryskt tillväga.

Trots den något förbättrade ekonomin var vi tvungna att avböja ett erbjudande om klubblokal på Folkets Hus i Kulladal. Hyran exkl. värme skulle för stora lokalen vara 75 öre och för övriga kr 1 per timma.

För att bereda alla våra spelare möjlighet till matcher, startade vi en serie för reservlag där förutom vi, Allians, Kvarnby, Marathon och Rosengård deltog. Tyvärr ”dog” serien efter en omgång, då klubbarna inte kunde samla fulla lag enär spelarna låg inkallade i beredskapstjänst. Av den erlagda startavgiften kr 10 återbetalades kr 8. Mellanskillnaden utgjorde kostnad för porto.

Beredskapen drabbade alla områden. Sålunda meddelade Svenska FF att största möjliga sparsamhet med fotbollar var nödvändig. Ryktesvis hade förbundet delat ut 4.000 bollar till neutralitetsvakten, varför föreningarna blev utan.

I MM förlorade vi mot Kirseberg med 0 - 5. Ekonomiskt gav matchen oss den lägsta utdelningen genom tiderna eller kr 26:84.

1942 ändrades klubbens färger tillfälligt till orange tröja och rödvita strumpor. Inköpet finansierades genom att medlemmarna fick lämna bidrag. Samtidigt aktualiserades frågan om klubbmärke.

Högt på ”önskelistan” stod behovet av klubblokal och efter mycket sökande fann vi en lämplig vid Dalaplan (S. Förstadsgatan 121), vilken vi hyrde för kr 35 per månad, men tyvärr endast under en kortare period. Vid slutet av året hade vi uppfattningen, att vi hyrt ny lokal vid Möllevångsgatan 47, men då vi skulle flytta in, visade det sig, att där redan fanns annan hyresgäst.

Den sportsliga verksamheten gav mager utdelning och som förklaring anges i årsberättelsen, ”otur, dåliga planer, slump- & självmål samt domartabbar. Dess utom var laget på grund av militärtjänst endast ordinarie i en match och denna avbröts efter endast 4 minuter spel”. I MM förlorade vi med 1 - 9, vilket betraktades som men halv framgång, då vi var nederlagstippade med ett tvåsiffrigt resultat.

I bokslutet redovisas inkomster för medlemsavgifter med kr 61, matchentreér kr 17 och MM kr 46.

För att täcka kostnaderna uttogs en deltagaravgift på kr 8. De som låg i militärtjänst subventionerades av klubben med kr 2.

1943 började inte särskilt bra, då det konstaterades, att ett par av de spelare som representerat oss under fjolåret inte varit spelklara, då de även spelat för ett par andra föreningar i Malmö.

Tre klubbar var inblandade och pressen följde noga utvecklingen.

Svenska FF diskvalificerade oss på två månader och vår ordförande i ett år. Vi överklagade den sistnämnda domen, men trots att skrivelsen avslutades med, orden ”och hoppas vi av hjärta, kropp och själ att den ska bifallas”, så stod domen fast. Även de aktuella spelarna fick kännbara straff.

För första gången utsände vi reklam till hushållen i Kulladal i förhoppning om att få vår verksamhet mera känd och den vägen försöka rekrytera såväl spelare som ledare.

Klubbmärket fastställdes och inköptes även som manschettknappar.

Ett av föreningens viktigaste beslut fattades detta år och det gällde att vi skulle sätta upp ungdomslag. Ett beslut som fått den största betydelse för vår positiva utveckling. I samband härmed gick flera spelare i 16-17 års åldern, med ”kommunbakgrund” från MYA och till oss, varför vi blev anklagade för värvning.

Såväl junior- som P16-lag anmäldes till Malmöserien. Vi föreslog Småklubbarna att starta serie även för P14-lag. Organisationen avböjde dock och föreslog att vi själva skulle starta sådan, vilket vi på grund av ledarbrist inte ansåg oss kunna klara.

Då medlemsantalet ständigt växte, ansåg vi det nödvändigt med en fotbollplan i Kulladal, varför vi uppvaktade Drätselkammarens III:e avd och begärde att få en plan bakom Kulladalsskolan vid Velandergatan.

Vår uppvaktning uppmärksammades av pressen och i Tidningen Arbetet skrev ”Harrison” den 18/2, ”nu har Kulladals FF äskat en egen idrottsplats i Fosie och fått sin anhållan remitterad till Idrottsnämnden. Även om man inte precis önskar propagera för varje klubb sin egen sportarena, så skulle man hälsa även ett mycket anspråkslöst Fosie-stadion varmt välkommen i det gröna. De motionshungriga bland kulladalsborna har hitintills haft små möjligheter att få aptiten tillfredsställd och t o m hänvisats till det vid pass en halv mil avlägsna Limhamnsfältet, som om de ansökt om träningspromenader istället för träningsplats”.

Träningen var förlagd till Heleneholm, där vi tilldelats träningstid om fredagarna, ”om”, som det stod i brevet från Idrottsplatserna, ”den inte är upptagen av några matcher”. Rationell träning var alltså inte att tänka på. Under vintern tränade vi på Sofielundsskolan och även bandy på Pildammarna.

I MM startade såväl A- som juniorlaget, men båda slogs ut i första omgången.

Till Lilla Juniorstadslaget, vilket uppsattes av Småklubbarna, uttogs för första gången en av våra spelare och det var Sixten Berlin som inledde.

Av ekonomiska skäl var vi tvingade att ständigt komma på nya ideér för att ordna inkomster och detta år inköptes en kollektbössa för kr 5. I samband med matcherna under året ”skramlade” vi in kr 60. Årets totala inkomster uppgick till kr 700, varför det ansågs motiverat att inköpa ett kassaskrin.

Medlemsavgiften utgick med för seniorer kr 6, juniorer kr 3, skolungdom och passiva kr 1 per år. Vid militärtjänst, olycksfall, arbetslöshet och sjukdom var man befriad från avgiften.

Som 12-åring gjorde Stig Isgren sin debut inom fotbollen. Det blev över 200 matcher för oss innan han gick vidare och bl a blev en av de tre spelare av vår ”uppfödning” som medverkat i svenska A-landslaget i fotboll.

På årsmötet beviljades inte styrelsen ansvarsfrihet då revisorerna inte i tid erhållit räkenskaperna. Istället hade styrelsen låtit en utomstående, som inte var närvarande på årsmötet, gå igenom desamma.

1944 inleddes med att vi beslöt arrangera en sommarfest i Törringelund, för att få ekonomiska resurser att ta hand om de ungdomar som i ökade skaror sökte sig till oss. Festen gav ett överskott på kr 300.

Hos Skånes FF begärde vi att bli uppflyttade till distriktsserierna och från höstsäsongen deltog vi i Sydskånska serien div IV, sydskånska gruppen, västra avd. För att vara väl förberedda inför starten i den nya serien engagerade vi som tränare Göte ”Pavlova” Rosengren, som hade ett förflutet som högerytter i MFF.

På grund av tjällossning var planerna på våren i mycket dåligt skick, varför vi förhörde oss hos Småklubbarna om möjligheterna att uppskjuta seriestarten. Vi fick besked om att detta inte gick. Efter första matchen avsände vi en skrivelse med följande lydelse.

”Det förvånar oss att serieprogrammet ej kan ändras. Ponera att det blivit kyla och snö, vilket långt ifrån är för sent ännu, skulle matchen trots detta ha spelats? Det är skada, att inte hr serieledaren eller någon i organisationens ledning var närvarande och fick bevittna i vilket tillstånd spelare, plan och boll befunno sig. Dylikt kan absolut inte kallas sport eller vara främjande för sporten”.

Skrivelsen ansågs av organisationens styrelse som smädande och vi hotades i brev av 17/4 med uteslutning, om vi vågade något liknande i fortsättningen. Tydligen var man lite överkänslig då, för senare har vi varit väsentligt skarpare i tonen, när vi ansett att någon ”översåte” varit fel ute och detta utan att vi behövt lämna någon gemenskap.

MM har alltid varit en prestigeladdad tävling och för första gången lyckades ett av våra lag nå finalen och det var juniorlaget, som efter förlängning förlorade mot Malmö Sportklubb med 0 - 1. Spelarna som var med om ”pionjärinsatsen” var, Arne Cronqvist, Hans Forsberg, Tage Gustafsson, Jan Nilsson, Knut Svanholm, Tore Wiking, Lennart Johansson, Einar Olsson, Sixten Berlin, Lars E Persson och Kjell Svanholm.

1945 startade vi vårt första häfteslotteri med bl a en cykel som pris. För andra gången ordnade vi en reservlagsserie och hade även glädjen se den slutspelad.

Redan före andra världskrigen hade vi matchutbyte med danska lag och dessa återupptogs nu efter ockupationen av Danmark.

Vi mötte såväl Husum som Frihetskämparna.

Våra grannländer hade det besvärligt under kriget och till organisationen ”Nordisk Idrottsinsamling för materiell hjälp till idrottskamrater i Danmark, Norge och Finland” skänkte vi kr 5.

1946 anlades den första gräsplanen på Kulladals Ip. Mattan till ”det gröna fältets schack” invigdes den 11/8 med matcher mellan vårt A-lag mot Staffanstorp och juniorlaget mot Rosengård. Några omklädnadsrum fanns inte vid planen utan dessa låg i källaren på Fritidsgården ca 400 meter bort och var mycket primitiva.

Som tränare tillträdde Bror Eliasson som tidigare spelat i MFF.

1947 hade vi äntligen fått hela verksamheten förlagd till ”kommunen” och därför behövde vi även klubblokal där ute. Dessvärre fick vi inge gehör för vår begäran, utan erbjöds istället lokal i Ungdomens Hus vid Skolgatan i Malmö, vilket vi inte kunde acceptera.

Vår nye tränare Arne Blixt, som kom från IFK Malmö, fick genom tillgången till den nya planen möjlighet att ordna en mera rationell träning och framgångarna uteblev ej heller. Tränararvoden var kr 3 per gång. I serien slutade vi på andra plats och i MM vann vi mot Kick för att i andra omgången förlora efter omspel.

Efter segern mot Kick kunde vi i pressen bl a läsa, att ”samtliga elva spelare offrade sig till sista sekunden allt för väl vetande vad som stod på spel. I motsats till kulladalarnas vesslelika snabbhet verkade kickspelarna riktiga klumpedunsar och hade svårt att hinna med”.

Vår första representant i Lilla Stadslaget för seniorer blev Bertil Ericsson även kallad ”Kride”.

1948 firade vi vårt 10-års-jubileum vid en sammankomst på Restaurang Stjärnan den 25/4.

Under våren beslöt ”stadens fäder” att lämna bidrag till fotbollklubbarna med kr 3:75 per vecka. Beloppet skulle användas till arvode åt tränare en kväll pr vecka. På dessa villkor engagerade vi Bror Eliasson.

Fotbollserierna spelades höst/vår. Den 17/5 drabbades A-laget av sin första förlust på Kulladals Ip, men hemförde trots detta den första seriesegern. Det ”historiska” laget finns på fotot nedan.

St fr v: Carl-E Ekholm, Bertil Tengkvist, Börje Glans, Knut Ohlsson, Karl Karlsson, Lars E Persson, Yngve Ekberg.

Si fr v: Bertil Ericsson, Kjell Svanholm, Lennart Person, Gunnar Ohlsson, Nils-Bertil Persson.

Förutsättningarna inför sista matchen den 23/5 var att vi ledde serien med två poäng före Klagshamn. Om vi i sista matchen mot Rörsjön spelade minst oavgjort, var seriesegern vår.

Om vi förlorade måste Klagshamn i sin match mot Sorgenfri vinna med minst 10 - 0 för att bli seriesegrare.

Matchdagen hade våra spelare nerverna utanpå tröjorna och lyckades inte med någonting, om vi bortser från målvakten, men det ska vi inte göra. Han var nämligen iskall och släppte ingen över ”bron”. Därmed var vår första serieseger ett faktum. Klagshamn vann sin match med 10 - 0, vilket vi befarat. Puh!

Även reservlaget hade framgångar och kom på andra plats i Malmöserien II och flyttades upp till div I.

Arbetarnas Samaritförening fick rätt att sända en ”samarit” till hemmamatcherna och när sådan var närvarande, skulle vi ersätta dem med kr 1.

1949 arrangerade vi kurs i ”Mötesteknik och föreningskunskap”, vilken rönte livligt intresse, men tyvärr inte gav något tillskott av ledare. De ledare som fanns fick dock fri medlemsavgift.

Genom att höja medlemsavgiften för seniorer till kr 10 per år, fick vi ekonomiska resurser att försäkra våra spelare. Denna medlemsavgift stod sig sedan i ca femton år ( inflationen var inte uppfunnen då). Vi försäkrade tre lag i Folksam för en total årskostnad av kr 245.

För att försöka öka antalet stödjande medlemmar och samtidigt ge dem lite valuta för avgiften, började vi med Långfredags-dans på Restaurang Valencia (vid nuv. Blekingsborgsgatan), vilket sedan fortsatte t o m 1959. Vidstående annons insattes i tre tidningar för en total kostnad av kr 95:40, Långfredag kl 20 lokalhyran kr 100, Curtz Orkester kr 200 samt vakterna kr 100, ett riskfyllt åtagande men det gav många besökande och ett bra netto.

Gräsplanen på Kulladals Ip gjordes om till grusplan och grästorvorna lades in på Malmö Idrottsplats södra plan. Samtidigt fick vi besked på att, vi fick disponera grusplanen på Kulladals Ip om tisdagar och fredagar men, att omklädnadsrum och dusch fanns på Fritidsgården. Något varmvatten kunde dock inte tillhandahållas och omklädnadsrummen fick inte utnyttjas för någon extra träning.

För att få ytterligare resvana gav sig A-laget på en ”långresa” till Tjörnarp (klubben betalade) och mötte därvarande BoIF.

Malmöserierna öppnades även för P14-lag och vi anmälde lag även dit. I samband därmed ansökte vi hos Skånes FF om bidrag till vår pojkverksamhet. Förbundet svarade via sin legendariske sekreterare ”Bill” Pettersson, att ”vi inte kunde påräkna något anslag, då förbundet ansåg, att det ska ligga i föreningarnas intresse att få fram det nya materialet”.

Vi hade ont om ledare och det var ej heller riskfritt att åtaga sig, vilket framgår av följande. Vid en bortamatch mot Åkarp hade lagledaren inte tagit reda på tågens exakta avgångstider, så när laget samlats på Malmö C, visade det sig att det inte gick något lämpligt tåg. Resan företogs därför med taxi på lagledarens bekostnad, då han ensam ansågs ansvarig för ”blundern”.

Ingvar Svahn gjorde debut hos oss detta år. Efter ca 200 matcher gick han vidare och spelade bl a 19 gånger i A-landslaget i fotboll innan han blev proffs i Belgien.

P16 I vann sin första serieseger.

St fr v: Gunnar Olsson, Jan E Nilsson, Einar Persson, Tony Berggren, Lennart Granberg, Lennart Larsson, Nils-G Paulsson, Karl-A Geine,

Si fr v: Erik Nilsson, Stig Andersson, Bert Jönsson, Åke Hansson och Leif Rantzow.

1950 blev vi av Pastorsämbetet i Fosie uppmärksammade på det olämpliga i att vi spelade fotbollmatcher på söndagarna under tiden som gudstjänst pågick i Fosie Kyrka. Det förhållandet att vi förlade avspark till 15 minuter före gudstjänstens början, ansåg kyrkoherden inte var någon ursäkt.

Göte Rosengren var tränare och han lyckades åter få ”snurr” på träningsfliten.

Försäkringscupen startade och vi avancerade till kvartsfinalen, medan vi hemförde Sorgenfris Jubileumsturnering.

I MM gick A-laget till final, där vi mötte Lydia. Första matchen slutade oavgjord och i omspelet förlorade vi med 1 - 2. Även i serien var A-laget framgångsrikt och höll ett tag till på den s k ”Tabellstegen”.

Juniorlaget var på turné och spelade matcher i Varberg mot därvarande BoIS samt i Göteborg mot Gårda. St fr v: Lennart Granberg, Tony Berggren, Stig Andersson, Bert Jönsson, Einar Persson, (12) Nils-G Paulsson och Leif Rantzow. Si fr v: Kjell Nilsson, Kjell Rantzow, Jarl Carlberg, Stig Isgren, Erik Nilsson och Sam Gullberg.

Framgångarna uppmärksammades av Tidningen Arbetet, som gjorde ett reportage med bl a den bildstudie som finns på nästa sida.

1951 planerade vi en resa till Tyskland för A-laget och därför startade vi sparklubb samt nybörjarkurs i tyska. Tyvärr visade det sig senare att resan inte gick att genomföra.

Under hösten började vi med klubbaftnar, där någon ”kändis” inom fotbollen antingen kåserade om sina idrottsliga upplevelser eller visade film från något sport evenemang. Denna gång var det Gunnar Dahlner en skicklig fotbolldomare och ”kriminalare”, som berättade om fotboll-VM i Brasilien.

Gunnar Dahlners duglighet var obestridlig och även om vi ofta ansåg att han inte gick utanför mittcirkeln, även om spelet försiggick vid något av målen, så lyckades vi inte ”hitta” några feldomslut. Hur ”Cool.” han var framgår kanske av en episod, som inträffade i en av våra matcher, som han dömde. Våra forwards kom helt fria och rundade även motståndarna målvakt och rullade bollen mot tomt mål. Just som bollen var på mållinjen, blåste Dahlner av spelet och förklarade att tiden var ute. Vilda protester från oss, men då visade han sin klocka och förklarade hur dyr den varit och ställde sedan frågan, ”tror Ni jag köpt en så dyr klocka för att sedan inte rätta mig efter den”? Tablå.

Den ekonomiska verksamheten tog fart och för första gången översteg årsomsättningen kr 10.000 och ökad vinst. Tydligen hade det sina orsaker att dömma av nedanstående korrespondens.

I brev 16/6 meddelade Skånes FF att ”enligt Edra rapporter för vårsäsongen uppgick förbundets andel av matchinkomsterna den 3/5 till kr 0:83 och den 15/5 till kr 0:23. Samtidigt får vi påminna Eder om att från höstsäsongen 1948 kvarstår ett belopp av kr 0:85, som inte är inbetalt till oss, varför hela beloppet utgör kr 1:91, vilket belopp vi motser per omgående.

En annan anledning till att vi fick pengar över, kan vara den omtänksamhet som framgår av Småklubbarnas brev av 21/3, där de skriver. ”Härmed får vi meddela, att organisationen inte kan godkänna Eder matchförbindelse med Vellinge i den form den är utskriven. Enligt organisationens stadgar ska Ni ha minst fri resa och fem kronor”. Detta gjorde det inte lättare att ordna träningsmatcher, varför vi föreslog, att man skulle få ”kvitta” genom returmatcher, vilket senare medgavs.

De sportsliga framgångarna var stora och A-laget vann såväl serien som MM och gick till semifinal i Försäkringscupen.

Träningspriserna erövrades av Arvid Glans och Lars E Persson.

De sanitära faciliteterna på idrottsplatserna var ofta inte särskilt bra och vid en match i Ravlunda borta den 30/9 spelade vi på Ravlundafältet som var ”kritat” med torvströ. Efter matchen fick vår lagledare 1/2 liter vatten, som hela laget skulle tvätta sig i. Något mer kunde vi inte få, då hemmalaget endast hade 1 liter till sina spelare.

Vid andra tillfällen speciellt tidigt på våren, då vattenledningarna ibland var frusna, kunde man få gå ut och ta lite snö för att ”tvätta” sig efter matchen.

Vid match i Skabersjö ställdes an zinkbalja med ca 15 liter vatten till vårt förfogande efter matchen. Den förste som kröp ner i baljan var Agne Nordström, mera känd som tungviktsbrottaren ”Kulladalaren”, och när han reste sig upp efter ”tvagningen” fanns några droppar kvar på botten till de övriga tio spelarna, men alla tog det med glatt humör.